Allt och ingenting

Skulle gå in och stänga ner bloggen för gott när jag såg att jag fått många kommentarer om att bloggen faktiskt gjort någon nytta, så den får leva kvar ett tag till även om jag inte skriver i den.

Kan upplysa om en ganska komisk grej, jag har inte IBS... I närmare 15 år har jag försökt lära mig min IBS och nu visade det sig att det inte är IBS jag har. I och för sig ingår det ju väldigt mycket i IBS eftersom de inte vet vad problemet är men ändå. Jag skickade (via Naturmedicinteamet) blodprover till USA och svaret blev att min kropp inte kan bryta ner histamin. Listan på vad jag inte får äta är lång... extremt lång... men jag vet vad det är och jag vet vad som händer om jag fuskar och äter något från den förbjudna sidan. På ett sätt har livet blivit svårare eftersom det nu är görsvårt att laga ngåot jag kan äta och helst olika saker varje dag, men samtidigt så mycket lättare eftersom jag vet vad som gör mig dålig och att det finns hjälp på traven (hjälpen består av torkad kalvbinjure... yummi... i tablettform). Tänk om sjukvården i Sverige hade kollat mina blodprov för 15 år sedan, man kan nämligen mäta mängden histamin i blodet, då hade problemet varit löst innan det började. Men nu är jag bara glad att jag vet vad det är och vad jag ska undvika för att må bra och kunna ta hand om min son!

Tack för att ni läser och hoppas vi alla får vara så friska det bara går :)

Ja det var ett tag sen jag skrev, har haft fullt upp och bloggen är väl mer eller mindre död nu, låter den mest vara kvar för dem som fortfarande hittar hit pga IBSn.

Jeanette E som skickade en fråga häromdagen får gärna skicka en kommentar eller fråga med mailadress.

Vem vet, jag kanske börjar skriva igen någon gång men just nu har jag annat att fokusera på. Som bebisen som växer i mig :) Rullar snart fram trots att det inte är planerat någon födsel förrän i februari.

Vändningen kom fort. Från att inte känna någon i området har vi gått till att bli områdets fritidsgård. Vi införskaffade den efterlängtade studsmattan och nu är det oftast fem tjejer som springer runt både inne och ute, det är livat värre kan jag meddela. Vi inser att det är dags att snabba på med att fixa en filmhörna de kan sitta i så vi kan få tillbaka vardagsrummet igen...

Så var det dags igen. Pelle tog en tur till veterinären och "snittade" upp kinden som blivit biten och blivit jättestor. Försöker säga till honom att stanna på tomten och leka snällt men han lyder aldrig...

Igår fejjade jag här hemma och fick uträttat några ärenden och tro det eller ej, jag fick stå ute i regnet och se min kära bror springa... Det var Onsala runt som gick av stapeln och det var ett väldans spring på vägen här utanför (hahaha)...

Har fejjat här hemma idag med men nu får det va nog med det. Tar en tur till Hagabadet och njuter lite istället!

Igår fick vi ett ryck av något slag och satte av och handla på kvällskvisten. Inte bara mat å så utan större och dyrare pinaler. Det va kul att proppa bilen full och åka hem, speciellt med tanke på att det var "rea" så vi spenderade ungefär hälften av det vi tänkt från början.

Jag vill skriva, jag behöver skriva men tankarna hinner försvinna innan jag fått ner dem på papper. Eller skärm för den delen.

Jag hoppas att "vardagen" kommer infinna sig här snart, det har varit lite för mycket det sista månaderna. Att va gravid, att inte va gravid, utlandsresa, flytt, besök, försöka få ordning hemma, Pelles skada bland annat.

Någon som kan få varje kvinna på gott humör är Anita Renfroe... Jag har pratat om Momsense "The mom song" innan men här får ni två till

och en länk...

http://www.youtube.com/watch?v=Hbd-2lhYMqw

Jag hade ju planerat fint väder denna helgen! Något gick tydligen fel.

Var på återbesök på Calanderska idag, mina fötter har inte sett så bra ut (om nu fötter kan se bra ut...) sedan jag först fick PPP. Förra gången jag var där gnuggade de in någon lösning och satte på plattor som skulle sitta kvar tills jag kom tillbaka. Det fungerar uppenbarligen för det fanns inte en blåsa därunder nu när det togs bort och inte en torr skinnbit så långt ögat kunde nå. Fy fan va det kliar nu... Men jag är duktig, ignorerar det som om livet hängde på det.

Förundrar mig över alla idioter som sitter bakom ratten. När jag kom ut från sjukhuset hade en sådan (för det kan väl inte vara något annat än en idiot) parkerat ungefär en och en halv decimeter ifrån förarsidan på min bil. Hur är det tänkt att jag ska komma in? Efter att ha klättrat in från passagerarsidan och tagit mig därifrån kommer jag ner till korsvägen där en lastbil står still i vänsterfilen, ganska logiskt eftersom han har bilar stillastående framför sig. Och rätt var det är stannar idioten framför mig, han har dock inte några bilar framför sig. Tänkte hängt mig på tutan men fick just en lucka så jag körde om i tysthet och det ska jag nog va glad för. Han var inte bara idiot den som satt där, han var i en annan värld och vem vet vad han hade ansett om att jag tutande stört honom i sin värld. När jag kört av motorvägen hamnade jag bakom fru snigel och de idioterna retar gallfeber på mig. Är det 70 så för all del, kör inte i mer det gör mig ingenting om de vill vara lagliga. Men kör för tusan inte i 60. Jag vet att det inte gör någon större skillnad i restid och att jag inte kan göra något åt det när det är strid ström av mötande men jösses va irriterande det är.